Nangijala, eller hur.?

De bär mitt barn där borta. 

Jag ville ropa Vänta, vänta! Jag är inte färdig än. Kan vi inte göra om? Spola tillbaka, låtsas att det var på låtsas. Det här kan ju inte vara på riktigt?

Det är ju sånt här man bara ser i oerhört sorgliga filmer, som sen tar slut och man tänker "herregud vilken tur att något sådant inte händer".

Jag träffade en klok man som sa att hjärtat åldras hundra år när man får sörja så, men att man blir yngre ju längre tiden går. 

Hej då mitt lilla barn, vi ses sen.

Om sorg, kärlek och floden.

              Jag fick ett mail med bilder.

Det finns otaliga religioner, trosystem, skrifter, tempel, riter och seder. Det finns gudar, helgon, andar och ljus, alla har sin egen bild av dem.

Om man synar dem nära, om man ser dom endast för essensen, kärnan- så är de alla en och den samme.

Vi föds och dör, sörjer och älskar på samma sätt. 

I mailet fanns bara två bilder från Himalayas fot, där den heliga floden Ganges har sin början. 

Världen blev sådär liten och nära igen.

Hjärtats gull fyller två!

Vårt hjärta fyllde hela två långa och händelserika år i går!

Vi firade klockan sex på morgonen med gitarr, sång och paket. Tuva var rätt förbryllad då vi dansade in med tända ljus. Det var helt fantastiskt att få en dag fylld med glädje och vår fina släkt som var här på kalas. Tuva var i högform, min fina, fina flicka.

Selfie:)

Nyvaken Tuva säger "pakket!"

Vi hade köpt lite grejer på Fjärilshuset, där vi var dagen innan. 

Fjärilshustet var vi på vid samma tid förra året, då gick Tuva bara med stöd. Nu sprang hon.

Fina, underbara gamla vänner som jag kännt sedan vi alla var 14 år. Gud vad skönt det var att ses igen:)