Terapi, vi bollar idéer om universum och varandra, rör sällan ytan och artighetsfraser utan människor söker sig direkt in mot de mest stängda rummen.
Så idag är jag precis så slut dom man kan vara då man just klivit ut på gatan från en timslång session hos någon jungiansk psykolog. Fantastiskt men en smula tom.
På väg hem berättar Tuva om sin kompis Alinnea. Jag lyssnar när jag rullar vagn och funderar vem denna nya dagiskompis är. Hon berättar att Alinnea hade varit ledsen idag, eftersom hon ramlat. Och att jag borde träffa henne snart.
Det tar ett bra tag innan jag inser att Alinnea är en hemlig kompis, en Mållgan, som bara finns (om än ack så verklig) i Tuvas fantasi.
När jag sen tänker efter har jag hört henne prata om sin låtsasvän förut, men att jag helt enkelt inte lagt så mycket tanke i det. Hur dom lekt, vad de sagt till varandra och så vidare.
Tänk vad fantastiskt att ha en låtsasvän! En som är där när man vill, helt i fantasin.
Det fick mig att tänka på hur viktiga vänner är för mig, såna som man kan berätta hur idiotisk man ibland är för, eller som man kan skryta för, såna som man tillsammans blir ett rum av speglar med.
Från att åka hem helt tömd kände jag mig plötsligt riktigt riktigt glad.
:)
