måndag 24 mars 2014

Construction of reality

Nu var det en tid sen sist.
Jag vet inte om det hänt något speciellt.? Förutom vardagens under såklart. 
Arbete och 'att-göra'-tiden tar enligt mig för mycket god tid, vi pusslar oss igenom helgerna. Men vi har det bra. 
Jag har världens finaste familj. Äntligen lyckas jag och syrran träffas mer, och det gör mig så glad. På något sätt har allt det som hände oss fört med sig, inte bara skit och sorg, utan en chans att få komma människor jag bryr mig om närmre. 
Den underliga paradoxen är att det var just det här jag skrev om som uppsats på universitetet, det goda som människor upplever följer i spåren efter något ont. 
Jag intervjuade människor som förlorat ett ben, en nära anhörig eller sin utstakade framtid helt plötsligt och oväntat, och alla satt de och sa att livet blev så mycket bättre ändå efter allt. Jag upplevde det som en amerikansk happy-ending film, att söndra för att sedan återuppstå i en nu bättre och viktigare tappning. Att de konstruerade verkligheten (än mer än man under ordinarie förhållanden gör) men, jag kan säga såhär i heinseit att jag har faktiskt erbjudits viktiga goda ting i tidvattnet efter Lo. 

Och om det är hittepå eller inte skiter jag i. Det är fint att få ha en nära familj igen.


Tuva, två år.
Tuva, två månader. Jag skrattar så tårarna rinner varje gång jag ser den här bilden. 
En liten trött farbror med mjuka kinder.