Februari.
Årets tråkigaste månad, då jag fyller år, snön är blötgrå och det känns som man måste göra mer saker än man har lust med. Vabbruari lixom.
Jag har det fint faktiskt, mitt i vad som verkar vara allas livskriser och helomvändnigar. Trots att hjärtat var tredje dag eller så blöder sorg över mitt barn jag inte fick hålla. Folk verkar skilja sig och gå i kloster till höger och vänster. Om de inte gifter sig vill säga, för att sen få en kris. Vad är det som händer?
Har vi det för bra?
Många gånger har jag tänkt på människor som levde för, låt säga, tvåhundra år sedan. Hur de förlorade fem av sju barn. Bara sådär. Tre i barnasäng, en av febern och en tog hostan. Vilka människor blev de?
Eller de som lever under knepigare förhållanden än jag gör här i fina Sverige, med all vår sjukvård och fiskenät av psykologer och samtalsgrupper. De som har mil till närmaste sjukhus. Gångväg. De som har barn i krig.
Det fungerar både som ett mjukfilter för min egen verklighet (som ofta är svår att förstå på riktigt) att tänka på det, och som en lins som ger perspektiv. Det är lättare att tycka synd om någon annan än en själv, något Freud skulle kalla objektförskjutning I guess.
Vi längtar efter våren, solen, värmen och gräset. Vi har köpt bil, och Tuva har blivit så stor att hon i sin tur blivit med stokkestol, öppen säng och trappstegspall till alla höga svajiga höjder.
Och hon KISSAR PÅ POTTAN!
Herregud vad fina de stunderna är.
Lugg. Det är inte lätt att klippa alls.
